Helt åt jävla fanders.
Under årets mörka dagar, då endast slughet och övermod vilar i skuggorna, blåser jag upp mej till ett ohyggligt törstande socialt lejon. Ett lejon som endast kan puttra med sin entusiasm tills solen når dess blad och de slår ut. Allt för att omfamna och dämpa dess sociala törst.
PANG!
En varm kram. Ett tårdrypande farväl som är blandat med förväntningar på framtiden. En framtid där man kan skymta varandra från ljuset av de brinnande hoppet. Vi kommer ses igen.
Men nej. Lejonet kolar av sej, pyser ut sin stolta krage och drar misslynt ihop sej till en fadd gnarp.
En stor hand kom och tryckte ihop, drog isär och förblindade.
Tom. Tom kartong. Tomkartong.
Spunk. Vad sa jag på båten? Dunk. Du måste komma ihåg. Munk.
Jag saknar ju dej.
Kommentarer
Trackback
