Inga fjärdedelsgrupperingar

Gled hur som haver in på ämnet 9b och då sköt telefonräkningen i höjden. Saknar inte vi alla det?

Vi var som ett fotbollslag, utan talang. Men vi behövde inte jonis muskler, tims kondition eller toves fula knep. Vi var lixom bäst ändå.

9b är dock mer än bara tre härliga (och förjävliga) år. Mer än helt sjuka resonemang och ändlösa timmar med neger och presse. (Jag tar ingen skit om rasism i detta inlägg, kortspelet heter så. Iallafall i bonnvishan' där jag kommer ifrån!)

Nej, 9b är även en symbol för något hejudans fint som tar slut. Men så är livet, efter regn kommer solsken och inte helt obetänkbart förekommer vice versa.

Och hur gör man då?

När alla kramarna är utdelade och tårarna på kinderna redan har börjat torka?

Ska man slopa det, bara sådär? Soptunnan nästa ungefär. Eller ska man krampaktigt nagla sig fast i horisonten? Låtsas att skeppet som flyter bort är en hallucination. Eller, helt o-enkelt, en kompromiss? Inse att det goda är förbi, regnet är nu, solen kommer snart. Bara ömt vårda sina minnen och bli varm när man låter de träda fram, med lååånga mellanrum?

 

Vid det här laget borde jag vara expert vid känslostormande farväl. Och ja, det är jag.

Jag vet att ingen av ovanstående metoder funkar.

Man kan inte glömma de man älskar och någon gång måste man komma till insikt och inse att det vackra inte längre finns.

Den kära kompromissen att vårda det förgångna ömt? - nej. Det river upp sår, kanske tillför lite salt.

Bara för att jävlas du vet.

haha, risigt som satan, ändå ett helt saltkar. Men du, det är fan värt det.