Inga fjärdedelsgrupperingar

Jag känner en kille som är helt underbar. Fast det finns många fler saker som är mycket mer underbara än själva honom.

Typ hans flygel. Men kombinationen mellan honom och flygeln är kanske den bästa?

Efter 2ornas konsert (intensiv, asrolig och fanimej så begåvad) hittade jag mig själv i månskenet. Förenad med oändligheten i en stor kapellanatomi. Gamman utgjuten i mina vener, i hans vener, möjligen våra vener?

Vad vet jag? Vad vet lilla jag som inte ville något annat att detonera min eufori i nattens schattering?

Jag visste att jag befann mig i samma rum som en.. gud? Jag trodde nog det för hjälp vad konsternerad jag blev när jag åtskiljde mina ögonlock och såg att mannen vid den 212 tangenterade svarta flygeln var min blida adam med snöbitna kinder.

Pojken kan spela, vare sig han tror det eller inte. Fast nog borde han öva lite mer på intoneringen allt!

Men mitt i min egen döda poets sällskap insåg jag att det enda jag verkligen visst var att bussen gick hem 8 minuter i från borgarskolan.

Så här sitter jag klockan elva. Tidigt hemma en fredag kväll, reko!

På bussen delade jag syre med en handfull 12 åringar som skulle på fest. Misstolka mig rätt, fest ska inte behöva förknippas med alkohol, men för många, inkluderat dessa pojkar är det fallet.

Självklart tänker jag omedvetet tillbaka på en tid då jag var cirkus tolv och för liten för att få tonårsfylla.

Adina Perpåls och fylla fanns bara inte i samma mening. Jag må låta gammalmodig, men tolvåringar ska inte behöva osa jolmigt och betraktas som kompostpåsar. Det har ju huuuur många år som helst kvar att supa bort!?

Kanske är det jag som har fel, det kanske bara var jag som var töntig när jag var liten (mindre, inte pension än eller!). För yes, det är jättecoolt (missa inte ironin) att dricka alkohol.

.

Alltid kämpar man för att hitta en plats som passar både här och där,

och snart har man glömt bort vem man är.

Jag har kämpat för att hitta en plats som passar både här och där,

och snart vet jag vem jag är.