Inga fjärdedelsgrupperingar

Ofta tycker jag att sången kan bli ganska odistinkt när live-adrenalinet attackerar (och den ofta dåliga ljudbilden med för hårt micade trummor så de svaga sångsignalerna bara drunknar, typiskt). Jag vet inte om frontvokalister känner mer frihet att röra runt i arret än instrumentalister, men det blir lite, liksom orakt. Så även nu, Anthony Kiedis sjunger skönare mer intensivt layback i studion, tycker jag då. Men asså på denna platta, basen spårar! Varje minsta lilla lucka, och även där det egentligen inte är lucka, springer Flea upp nån oktav och bara kör på, haha. Här kan vi snacka live-adrenalin (och jävligt skicklig musiker), det är som ett konstant bassolo i bakgrunden, så galet!