Inga fjärdedelsgrupperingar

Hemma och tar åter till bloggen som depressionsvän. Riktigt så illa kanske det inte är, men känns lite så. Fiolen (med hårda primsträngarna för jag kan fortfarande inte byta) ligger upppackad bredvid metronomen. Jag ökar, jag sackar och jag intonerar som en get. Vad jag än spelar så är det iallafall inte i tempo eller fint. Tar därför förnuftet tillfånga och lägger bort instrumenet tänker, ahapp-det-är-sån-dag-alla-har-såna-dagar-lika-bra-att-låta-det-vara.

Men så fort jag drar mig till minnes kan jag inte komma ihåg en enda gång sen skolan slutat som jag känt har varit en musikaliskt bra dag mellan mig och min fiol. Vad hände med hon som tyckte om att öva och gjorde det ofta mycket för att hon alltid lyckades?

Alla har vi ju någon gång haft det svårt. Och för alla oss som någon gång haft det mer eller mindre svårt och spelat fiol vet vi att den lixom funnits där. Som en enormt trogen vän, alltid redo att spruta ut endorfiner genom greppbrädan in i själen. Funnits där för att skänka kreativitet och mindfulness i svåra och lätta stunder. En relation som verkligen bygger på ge och ta. Ger du den inte tillräckligt med kärlek och uppmärksamhet kommer den ge igen och låta åt helvete nästa gång du tänker spela. Men så länge du behandlar den fint finns den där, alltid. Och i gengäld är jag bara en energisnål kompisjävel som inte kan spela när fiolen vill spela. Som övar utan framgång och stämmer A i 439 Hz.

Kanske att jag förväntar mig att fiolen ska ge mer, att jag bara ska kunna plocka upp den och få fram musik, att jag är den som bara tar och aldrig ger i våran relation? Illa låter det och jag blir uppriktigt ledsen. När något så tryggt och hemkärt som en fiol inte finns där. Jag skyller inte på fiolen, för det är inte den det är fel på. Det är mig. Det är bara en kris vi går igenom. Vi kan vara kompisar efteråt.

Lillfingret <3 Adina och Fanny, med mjuka handleder, ett fint fågelbo and so on. Inget att klaga på här eller.