Inga fjärdedelsgrupperingar

Har nu knåpat på samma jävla låt i en timme, inte sitter den eller. Och inte kommer jag någon vart när jag så här grinig heller.

Och Cecilia, kan du hjälpa mig att läsa på skyltarna? Vad är ett SNÖRRAS!?

Efter en riktigt lång och nice helg, är vi alla tillbaka i övningsrummen, eller ja, skolbänkarna/jobben för vissa.

Och jag har som alltid tagit på mig för mycket att göra, och prestationsångesten svajar över topparna av mitt tålamod så humöret är inte i sina bästa dagar. Så tack för att du får mig lycklig i tomrummet mellan mina misslyckanden.

Det är det bara att trampa på och hoppas att man kommer ut från det på rätt ställe vid rätt tillfälle.

det blir lite körigt emellanåt.

Min bror är i New York! Ska jag vara ärlig så kunde jag knappt sova i natt, det kändes så mycket som att det var jag och inte han som var halvvägs till Arlanda och skulle resa till andra sidan jordklotet själv. Tänk vad vi sitter ihop han och jag, iallafall jag och han :)

Efter dagens tre prov, den sjuka måste-göra-listan och med en huvudvärk som verkligen gör mig illamående så tänker jag unna mig 45 lediga minuter med ett inspelat Gossip Girl avsnitt och en burk med Ben&Jerry's innan de bär av på orkester. Blir nog en fin dag de här också ska du se!

och ja, pappa klockade igår hur lång tid det skulle ta för mig att gå ner till konsum och köpa glass.

40 minuter, varav 30 spenderades på beslutsångest vid frysdisken!

Jag har fått univerums mest odiatoniska gehörsläxa från musikrummet på Folkteatern. Är inte tonerna, stegarna och ackordsharmonierna bevis på vilket fyllo det var som knåpade ihop den polskan så är rytmen det. Viiiilkeeeen ryyytm!? Har aldrig hört toner böja sig så konstigt i knepig följd. Jag får verkligen inte in melodin i skallen, men framförallt så får jag inte in melodin i fingrarna och ut över det svart hålet (aka greppbrädan).

Vissa människor borde verkligen inte få skriva musik när de är fulla, men ska jag vara ärlig så låter det riktigt snyggt!

---

Spelläxan får precis som kylarn tacka för sig. Solen ler åter igen mot Sverige, och det är så underbart!

Visst var det en otroligt lång vinter, men ack så vacker den har varit!

(söt mor)

Några förhoppningsvis sista vinterbilder. Nu är det dags för det här!:

Fast innan det där så är det Hollywood fruarna som gäller, haha! puss

Ni har upplevt musarm/tennisarm.

Men har ni någon gång känt smärtan av en basaxel?

Eftersom jag är måttligt (pinsamt) dålig på elbas så har jag spenderat otalig tid med instrumentet inne i det välbekanta basrummet på nordost denna eftermiddag, och hoppla vad en bas väger!

Jag drömde att jag skulle gå till skolan. Jag kommer dit och människorna där sitter stilla på sina stolar och läser i böcker. Det kommer in en lärare i klassrummet och redovisar om olika ämnen och dess logiska förklaringar. Majoriteten av eleverna lyssnar uppmärksamt, någon fipplar med mobil och tasslar om helgens fester i bakgrunden, men inget störande ljud som tar över själva lektionen lixom. Rasterna är korta och händelselösa, och glädjen är inte tip top. Och efter att ha väntat i evigheter med att ligga lågt och ödsla tid på tråkig fakta tar jag fram min fiol för att öva lite. Läxor ni vet, sånt som jag får i min skola.

Då tittar läraren konstigt på mig. Eleverna också. "Varför sitter hon och spelar när vi har lektion? Sånt ska man göra på fritiden.." Jag hör hur de muttrar om mig så jag letar efter ett övningsrum men a) det finns inga övningsrum med pianon, bara lektionssalar med pennor och whiteboards b) jag måste sitta kvar och lyssna på läraren, hobbysar ska hållas till fritiden säger hon.

Känslan av att jag var missanpassad och fel ekade inom mig. Och så vaknar jag.

Hela bussfärden försökte jag skaka av mig den obehagliga känslan av påträngd instängdhet och då inser jag: Skolan jag drömde om var ingen konstig skola, det var inget läskigt fängelse. Det var precis så som samhället brukar säga att en skola ska vara. Det var vanligt/normalt som vi brukar uttrycka det.

Snacka om att jag är så glad över att jag inte är vanlig/normal. Att jag får gå på jazz och behöver inte gå med den förtryckta känslan av isolering i själen (lite melodramatiskt yes, men jag lovar, den drömupplevelsen var en av de obekvämaste upplevelserna på länge!) Det enda läskiga jag känner på jazz är den sjukt stora pressen, ansvaret och nervositeten för att aldrig sabba när jag får så otroliga chanser!

Typ att spela på folkteatern imorn, för ja, jag är såhäääär nervös just nu!

Idag på naturkunskapen tog poppe min altfiol och satte sig mitt i klassrummet och spelade.

Klassen reagerade inte ens på att det satt en människa där och spelade konstant i en timme på ett instrument han inte behärskade för två sekunder. Inte ens läraren orkade bry sig. Haha, så jätte random och så jätte mycket jazz!

Nu blire det till å spela bas, stoppa något i magen och sova lullull innan jazz drar igång imorn igen :)

(och jag är hiiiiiimla nervös för att spela på teatern imorn)

Jag har spelat fiol varje dag under lovet, med undantag för igår då jag jobbade hela dagen sen åkte direkt till torsten (mysig kväll/natt). Dessa intonerings instrument straffar verkligen en för att man inte övar varje dag.

För nej, det är inte en armé av arga skogsmyror eller en halt träslöjdlärare som sågar brädor. Det är min viola som spelar, låter fan värre än en dålig arco kontra!

Och ja, jag var inte riktigt med noterna att det var inspelning hela tiden.

Bilder från en riktigt nice dag i Huddik med nio fina pojkar, och tack för konserten!

Ni förstår, dessa pojkar är inte bara snygga, de kan spela också!

Först kaffekvintetten (nej, jag kan inte stava det rätt på engelska)

det skulle ha vart hela bandet om inte adam gömmit sig. Pontus, Johan, Mårten och Gustaf!

Leo säger helvete när han missat bussen.

Det är bara en synvilla att övre och undre hamburgarbröden är lika stora. Under tidens gång (när man börjar äta) förstår man verkligen hur mycket mindre det ena brödet är.

Men det var ju att jazzgossarna gått till länsfinal i musik direkt jag skulle skriva om, inte brödlogistik.