Inga fjärdedelsgrupperingar

Coolt eller dumdristigt, Je ne sais pas. Idag har jag och Cecilia avverkat 9 km, varav 7 i tempo!

Och se hur farlig en skog kan vara, aj aj.

Fotade mig på väg till lassegubben. Blev riktigt nöjd, bilden framhäver lixom mina bästa sidor. Alltså de enormt kortklippa fiolnaglarna. Nu är det dags för lunch, gaaah hungrig!

Jag och mamma rensar ut våra liv ur garage/loft/lekstugor what so ever. Allt ska boooort.

Motivationen när man sorterar spik en hel dag blir lite på sniskan. Tack och lov bor Johnossi i Emanuels lilla radio, då blir ju jobbet helt okej :)

Nu ska vi ut och se vad som rör sig i storstan!

där bor johnossi, hihi!

Nu bara väntar jag de åtta minuter som är kvar innan ugnsklockan tjuter och maten är klar. Sen ska det ska bli soffa, filt och Miss Marple. Ganska opepp när den otrevliga febern smygit sig på mitt i denna höstiga sommar. Tack och lov är det ingen svinis, svininfluensa är en av de äckligaste saker jag vet.

Jag brukar inte döda djur med enda argument att de är äckliga. Men det gör min mor och min bror, pang pang smack smack. Stackars varelse som låg inne vid min linsvätska (därav fläckarna på bordet, hehe). Vilka ligister jag lever med.

Musik som är harmoniskt easy listening, inga taktbyten, tonartsändringar eller what so ever. Bara helt cleant med känsla. Under följer de tre bästa platserna att lyssna på WW:

1. I soluppgång (alternativt solnedgång)

2. I sängen (alternativt bussen) efter en emotionellt händelserik dag.

3. I min röda fåtölj (inget alternativ, fåtöljen is the one and only) framför ett fönster som det smattrar regn på.

Alltså, de flesta lugna och episka platser.

Så idag när det regnar och är apakallt så sitter jag i min röda fåtölj och lyssnar på Endless night av och med Weeping Willows.

Ett mörkt och ensamt rum. Äter några perfekt gröna bananer.

Lyssnar på Thåström. Så jävla deppigt.

Trivsel faktor: hög. Blöta kinder: noll.

Min underbara vän Cecilia har nu kommit hem från London så min tid som kattvaktare är över. Jag och Hanna tog vårat jobb på största allvar och spenderade dagar, nätter, nästintill år med de söta små liven. (därav den dåliga uppdateringen, sidden och smulans fel, sry) Vi matade, klappade, kammade och älskade dom. Vi brukade komma till kattfamiljen en rödhake över lövtrast och åka hem en koltrast i sommargylling. Haha, klockan i deras arbetsrum är väl för mysig?

Och tack vare marcus sitter jag nu som en människa på kvällskvisten och känner lixom, luften. Jag är equal med er andra, ett med universum, så grymt!

Har kapat en decimeter hår, partout. Känns lite tomt, tänk själv om du skulle klippa bort en dec av ditt eget hår. Inte så jätte mycket kvar då ändå va?

Bytt digitalboxdix och därmed fått bredband Large i två månader, till skillnad från vårat ordinarie Small kan man se all tv i hela världen på Large bredbandet. Så det mesta jag och wilma gör när vi väl är hemma, det är att titta på tv. Helst program om hästar med förstora hovar och hundar med tovig päls och fåglar med talfel osv. Animal Planet har verkligen blivit våran grej. Jag blir så sjukt rörd varje gång, wilma också.

När som helst kommer Hanna och Denise så jag kanske borde väcka min sjusovande bror. Yes, let's gört.

Däremot, vägen hem. Motvinden hej hej. Tog oss en evighet (och då är hanna ändå tävlingscyklist!) att cykla den där lilla milen. Mjölksyran svider nu i mina myggätna ben, vardagsmotion hörde jag att det kallas.

Vi hade vår motivation i korgen, en stor flaska Loka jordgubb och en liten hög med lättlyssnad jazz och svensk (indie..) rock från Musikbiblioteket.

Jag hade det riktigt mysigt igår kväll, träffade nya och gamla mysiga bekantskaper. Dock känner jag nu att jag inte ska bada, bollspela, grilla, spela gitarr vid lägerelden och så igen på ett tag. Mina beeeen!! Helt galet med mygg.

Och så brände jag hål på mina strumpbyxor i elden, satan vad ont det gjorde. Har brännmärke på låret. ajaj.

Det här är då mitt vänstra knä respektive min vänstra vad. En sån liten del av min kropp med så mycket myggbet, då kan ni ju bara imagine (all the people) hur resten av jag ser ut.

Det här mina vänner är en vit påse. I påsen finns det mat. En påse med mat är en påse med lycka.

Så nu ska jag sluta leka amatörviolinist och äta lite gott istället. Kompisfamiljen är snart här på sina farkoster och vi ska flyga iväg till andra planeter med nya äventyr! Vi är så fria, kan skratta åt livet.

Och vi lever för stunden, precis som du. Sen står livet i farstun, så nära inpå.

Och det är nåt som gnager ändå. Alltså jag ska spendera kvällen i strömsbro.

Titta en sista gång på det meterlånga mysiga röda håret. Det är en frisörtid bokad imorgon, i mitt namn med syfte för mitt hår!

Tacklar den med hjälp av min iPod. Bo Kaspers skivor förflyter en efter en. Jag kan varje ton varje textrad långt innan det har spelats och komma skall. Någongång beskrevs BKOs välkända melodier som ett soundtrack till ett skandinaviskt liv. Träffande! I början av plattan Kaos i väntan på nästa skiva och otroligt vackra Dansa på min grav somnade jag. Jag somnade för att sedan vakna och mummla upprört, "åh nej, inte sova, då sjunger jag ju i fel tonart omedvetet!" Inte är det lätt inte, när man somnar mitt i musiken.

Men nu ska jag sluta prata om annat för att undvika det jag borde hålla på med. Att städa det läskigt nergrisade köket.

haha, "vi som gillar tjejer i hotpants spets" ber alla facebookare att skicka bilder till albumet. Kuligt.

Och nu är jag hungrig. Jätte hungrig. Jag har vart det länge. Jätte länge. Därför har jag ätit mycket. Gissa hur mycket? Precis, jätte mycket. But still lixom.

Ska tipsa om dessa, hur goda? Jätte goda!

Hemma och tar åter till bloggen som depressionsvän. Riktigt så illa kanske det inte är, men känns lite så. Fiolen (med hårda primsträngarna för jag kan fortfarande inte byta) ligger upppackad bredvid metronomen. Jag ökar, jag sackar och jag intonerar som en get. Vad jag än spelar så är det iallafall inte i tempo eller fint. Tar därför förnuftet tillfånga och lägger bort instrumenet tänker, ahapp-det-är-sån-dag-alla-har-såna-dagar-lika-bra-att-låta-det-vara.

Men så fort jag drar mig till minnes kan jag inte komma ihåg en enda gång sen skolan slutat som jag känt har varit en musikaliskt bra dag mellan mig och min fiol. Vad hände med hon som tyckte om att öva och gjorde det ofta mycket för att hon alltid lyckades?

Alla har vi ju någon gång haft det svårt. Och för alla oss som någon gång haft det mer eller mindre svårt och spelat fiol vet vi att den lixom funnits där. Som en enormt trogen vän, alltid redo att spruta ut endorfiner genom greppbrädan in i själen. Funnits där för att skänka kreativitet och mindfulness i svåra och lätta stunder. En relation som verkligen bygger på ge och ta. Ger du den inte tillräckligt med kärlek och uppmärksamhet kommer den ge igen och låta åt helvete nästa gång du tänker spela. Men så länge du behandlar den fint finns den där, alltid. Och i gengäld är jag bara en energisnål kompisjävel som inte kan spela när fiolen vill spela. Som övar utan framgång och stämmer A i 439 Hz.

Kanske att jag förväntar mig att fiolen ska ge mer, att jag bara ska kunna plocka upp den och få fram musik, att jag är den som bara tar och aldrig ger i våran relation? Illa låter det och jag blir uppriktigt ledsen. När något så tryggt och hemkärt som en fiol inte finns där. Jag skyller inte på fiolen, för det är inte den det är fel på. Det är mig. Det är bara en kris vi går igenom. Vi kan vara kompisar efteråt.

Lillfingret <3 Adina och Fanny, med mjuka handleder, ett fint fågelbo and so on. Inget att klaga på här eller.

Har varvat ostakakandet med lite fiol idag. Med riktigt hårda primsträngar, jag menar verkligen hårda. Det var inte så party.

Och nu alla män och tekniksa kvinnor (yes, tar för givet att män är tekniska, så är det bara) varför kan jag inte skriva in adresser på internet? Kan bara komma in på de sidor jag har som favorit/top sites, däribland min egenkära blogg. haha, men ja det ser ut typ såhär:

alltså inget skrivfält. tur att käre bror sitter på 41an just nu, han är nog rätt man för jobbet. Själv ska jag iväg, hej!

Det piper i ugnen, sconsen är klara. Perfekt till Morden i Midsommar!

Ni har hört om den förut, är det inte för att jag tjatar om den så är det för att så många på blogg.se rapporterar om den. Elsas Mode. En "icke självbiografisk" bok skriven av Sofi Fahrman. Nyfiken som en gås var jag såklart tvungen att läsa den oxå, passade ju perfekt med en liten chic-lit bok i väntan på konserter under festivalen.

Men gud så jag ångrar mig, lille söte Sofi sjönk way down. Självklart är det ett medvetet drag att man omöjligt kan associera denna Elsa i boken med någon annan än fröken Fahrman när hon, publicerar den i en pocket med bild av henne själv på framsidan, klockrent egen upplevda händelser med tanke på drömmen om new york, drömmen om en populär modeblogg och slutligen anställning på en stor kvällstidning som moderedaktör.

Men hur kan hon på något sätt vilja framställa sig själv som en otacksam och barnslig flicka utan uns av moral i kroppen? Elsa är typ den mest patetiska osäkra människan på jorden, varför vill hon förknippas med någon sådan?

Boken kändes mest som att Sofi ville ha revansch mot alla som påstår att mode är något ytligt, ni vet, inget riktigt jobb. Så nu skulle en sann "fashionista" med "unik egen stil" slå tillbaka allt och förklara hur mycket det betydde för henne (eller var det för att hon aldrig riktigt fått komplimanger för något annat än att hon var snygg och på så sätt lärt sig att det mest framgångsrika sättet att nå toppen av celebritetstrappan var utsidan). Jag menar mode gav henne status och absolut inget annat i gengäld. Och denna status som flickan suktar efter, hur hon på sämsta skolsvenska försöker ge en målande beskrivning av stockholms alla innerklubbar, hur svårt det är att ta sig in där och eftersom hon med denna "målande" beskrivning kan berätta hur det ser ut och vilka som är där har hon underförstått kommit in själv. Åh, men grattis då.

Tillsist, om man står på flighten och hånglar så hotellbussarna får vänta börjar inte hopen av arga fransmän att applådera för kärleken. Ursäkta om jag spräckte någon sorts romantisk bubbla nu, men de säger definitivt något mer i stilen av busschafförens citat, han som slängde ur sig ett argsint, "Allez, On y va, là!"

Hoppas för alla i Sofi Fahrmans närhet att hon inte är ett lika egokärt äckel som Elsa Gustavsson.

4,5 timmar väntan på samma fläck, denna långa tidsperiod ledde till de omtumlande minuterna innan spelningen och de helt galna under spelningen. Var så jävla värt det. Vi stog så nära så vi lika gärna hade kunnat vara i pojkarnas gemensamma vardagsrum med awesome belysning. Jag  kunde lixom peta på mr. salos dynamiska när han höll fram den mot mig, jag menar, se sista bilden.  Woho!

a) jag bor för tillfället på en annan planet, återkommer måttligt normal om något dygn enligt planering.

b) alla fina bilder ligger på en annan hårddisk (en mycket snyggare hårddisk t.o.m!) så jag visar endast bilder på saker som kom med som en bonus påväg mot klimax. Även hinder, så som att få det där festivalbandet. Mot slutet av helgen kände nog alla säkerhetsvakter igen den röda flickan med sin far på grund av de flesta onödiga problem. Men allt har ju löst sig, jag såg vad jag ville! Anyhow, apropå den röda flickan, så på bilden där jag är riktigt röd och ser tillsynes glad ut är jag egentligen lite småstyckad i själen. Jag har nämligen blivit portad för att få se dansband, jag fick inte se fucking dansband. Shit.

Sen ska vi inte glömma bonusar som gräs(l)iga ben, jordgubbar och myggor!

Bilderna visar artister/band/celebriteter såsom Fibes, oh fibes!, Electric boys, Andreas Johnson, Attack, Lili & Susi (längst fram, så jävla coolt, eller vänta. nej men, hahahaha), Gert Fylking, Style, Ständut Blakk och Johnossi. Jag fick en snabb liten överdos av 80tal ett tag, det har dock lugnat sig nu tack och lov.

Det var så professionellt och intimt att jag ärligt blir nervös bara jag tänker på det. Att få se The Ark spela, live, en meter ifrån mig var en av de bästa saker jag någonsin vart med om. Så jävla jävla galet!

älskling får vara med mamma och emanuel ett par dagar när jag är ute på äventyr. men det kommer gå bra ♥

Jag har ingen inspiration, koncentration eller motivation i min kropp just nu. Kan ni ana hur frustrerande det är? Så mor och jag gick till affärn för att köpa en skiva. Begäret och den fina känslan av ett bra skivköp, taggad.

Men innan jag trycker på playknappen och går tillbaka in i allsångens värld, så ska jag bara icketipsa om en grej. För alla er som ett Avatar och önskat ett dubbelliv under er sömn i en drömvärld med blåvarelser.

Helt otroligt att Ola Salo kan vara så vacker, fan småbarnsfar och allt. Otroligt.

Så ska ni inte måla in er i varken blå vattenfärg eller lerinpackning. Inget av de beprövade metoderna ledde till ett lyckat resultat. Det mesta slutade med en, smurf. Lovar dock återkomma när jag hittar ett bra knep.

Åh, jag luktar bäbis på höger handen. bäääbis.

Fantastiskt är även vädret, så sjukt varmt. Och tjejen som alltid sitter i skuggan behöver inte misströsta, det är ju varmt även där! Dock början heta hennahättan på mitt huvud bli lite outhärdlig, 40 minuter kvar, puuh.

Även gjort ett halvhjärtat försökt till övning, eller nja. Jag flyttade på matten in case of jag skulle ta fram basen. Kom inte så mycket längre. Men har presterat bra ändå tycker jag, ätit upp en hel ask vindruvor. Och ont i magen, ja det har jag!

Crackpot, haircut, dye your hair in glowing red

Jag stod framför kylskåpet och grät för att det fanns så mycket god mat, bara för mig. Trodde inte man kunde bli så tagen av mat. Men fanimej, här står jag och gråter. Haha

Åt nyss middag och ska nu smyga ut i köket och äta lite jordgubbar, njuta av den sista kvarten på min fantastiska födelsedag. Tack!

Lyssnar på Bo Kaspers Orkster gör jag också, är så glaaad!

I'm yours och Crazy G. Crazy för att han är så gaaalet söt.

Plopp så ökade adoptionssiffrorna för världens asiater sådär (knäpp med fingrarna) snabbt.

Jag kan bli snut, jag kan bli brandman

Jag kan bli snut, jag kan bli brandman

Jag kan bli yrkesmilitär

Jag kan bli världsmästare i Hockey

Men aldrig mera 17 år och kär

.

Jag kan bli snygg, jag kan bli bra.

Jag kan bli trevlig och jävligt populär

Jag kan bli hon som alla pojkarna drömmer om,

men aldrig mera 17 år och kär.

.

Eller så kan jag bli trist, jag kan bli folkpartist

och satsa allt på min karriär.

Fats jag kan också bli värsta sköna snubben,

men aldrig mera 17 år och kär.

.

Wouwoou! Jag vill va 17 år och kär, barappapaa!!

.

Fats jag super mig full, på lite folköl,

som nån kompis köpt ut i nån affär

Å försöker hångla med allt som rör sig

blir jag ändå aldrig mera sjutton år och kär.

Jag sjunger Svensk Pop ( caution, tar ett tag innan den börjar). Det är så roligt, jag menar sjunga "jag blir aldrig mera 17 år och kär", och så har man aldrig vart det! Hihi, jag är ju sexton.

Alltså 2010 måste bara vara det mest ultimata året att bli sjutton på. Don't you think?

Jag kan inte säga att detta baseras på egna erfarenheter då jag fortfarande är för liten, men sjutton sägs vara det bästa utav kärlekens år (tills pensionen kommer och alla älskar hur som haver, helt fritt). Man är så mogen man kan bli innan man, av samhället och myndigheter, anses vuxen. Arton, inte bara tillräckligt stor för att betala sina räkningar, också tillräckligt stor för att finna true love och få sitt hjärta krossat. Men vid sjutton års ålder är man bara ett barn, dör förälskelsen är det ingen big deal, det var ju bara en barnlek. Vi två sjutton år, de flesta sjuttonårs kärlekarna har ryktet att vara ack så vackra, vet även flera som hittat sin riktiga kärlek vid denna ålder, gift sig och skaffat barn. Med deras sjuttonårs kärlek.

Och sen, att bli sjutton just detta år. Kärlekens år.

Det här kungabröllopet, ni kanske hört något om det? Kärlek mellan olika färger av blod till och med, blått som rött. Folk i kompiskretsen går och stadgar sig lite varstans, även min far har hittat godsaker på kärleksstigen. Till och med glassgubben har börjat kila stadigt! Insane.

Så att vara i den officiellt bästa åldern för romantik på kärlekens år. Oh, I better watch out.